Stickigt

Sticka efter svenska mönster / Karin Kahnlund

 
Ibland dyker det upp böcker vi inte förtjänar. Här har Karin Kahnlund på uppmaning av finfina bokförlaget Rediviva designat nya tidlösa stickmodeller med inspiration från Jakob Kulles Svenska mönster för konstväfnader och broderier. Tre superfina koftor, en slipover, baby- och barnkläder, en tröja (omslaget!), kuddar, halskrage och benvärmare, vantar och mössor. Det är så vackert och så genomtänkt och så Karin. Alla plagg till vuxna är stickade i Spelsau lamullgarn, vilket måste prövas för den som inte haft chansen. "Kan kännas lite stickigt vid första kontakten" - ett lätt understatement. Men något annat än högsta kvalitet kommer förstås inte på fråga. Man får gilla läget och trivas bra med stickor 2-2,5 mm.

Nästan bäst av allt är att halva boken är på engelska så att hela stickvärlden kan få upptäcka Karins stickvärld också.

Fuchsia!

 Det skulle vara lusar på de här vantarna, men det blir ju så trevligt utan.

Eld upphör

 Jag stickar oförtrutet vidare på ärm 2. Det är ungefär 5-6 varv kvar på den mönsterbård jag tidigare kallat djävulsk och uselt konstruerad och allt möjligt dumt. Såhär på fjärde året av Delsboprojektet fick jag slutligen kläm på det hela med hjälp av rätt teknik och rätt hjälpmedel. Med mitt handlag funkade Magic loop och en rejält halkig Addisticka bäst till ärmarna. Då kunde jag ha kontroll över sträckningen på baksidan till lagom många cm i taget. Till bålen borde jag haft samma teknik, men det hade jag inte.

Jag har provat förresten. Den passar.

Lägesrapport från Delsbofronten

 
Nu är det strid. Efter att ha (ångest)laddat i några veckor säkerhetssydde jag alla klippkanter på Delsboprojektet och klippte upp. Och det var värst vilket liiitet plagg det är jag stickat. Som till en liten liten undernärd gumma i en liten liten stuga. Och det är ju inte så jag ser ut direkt.

Efter ett par tre plågsamma och tveksamma provningssessioner med tillräckligt lite och supertajta kläder under väljer jag ändå att inte anse slaget förlorat. Den feta tanten har inte sjungit än. Nej nej nej, så är jag inte lagd. Så igår dränkte jag skiten i vatten och slet och drog och nålade ut tills den skrek på nåd. Vid kontrollmätning är bålen nu jättebred och så har jag förlorat fyra cm på den tänkta höjden. Det var absolut inte bra.

Väta och våld kommer att återkomma några gånger innan jag kan uttala mig igen. Därefter kan jag tänka mig att 1. köpa spanx 2. bära minimizer 3. gå ner i vikt 4. ge upp. Men inte förrän allt är prövat.

Det här var min kavelfranspremiär. Jag vet inte vad jag ska tycka, men det är lite Technicolor över det hela. Lite too much. Och det har ju aldrig skadat någon.
De här muddarna kommer att skeppas iväg till någon av de tre daredevils som nappade på min kreativa utmaning på Facebook i ... januari?