Stickigt

Surrogat

Vad gör man när det närmar sig semester och man inser att det inte blir nåt Gotland i år?

Man tar till plan B och köper Huskrokens nya stickbok och lite garnkartor. Jag är så löjligt förtjust i de hemfärgade ullgarnerna man kan få tag i där. När proverna dök upp började jag genast hallucinera om fina tröjor och nya glada sjalar.

Kan det vara dags nu för mina udda härvor i Körsbär och Ljus ramslök? Jag samlar liksom, men stickar inget, bara klappar. Lite otillfredställande i längden.

Boken - av Ulla Persson och Kicki Trodin - är en kulturgärning i det att den tillgängliggör delar av Hermanna Stengårds gamla insamlade mönster från Gotland. Nya modeller har designats i Huskrokens ekologiska garner. Speciellt koftan Asklöv och linnet Björken stod det "Sticka mig" på.

Bästa boken

Jag har haft anledning att fundera över vilken som är min bästa stickbok. En-bok-för-vistelse-på-öde-ö-för-evigt tänker jag då. På den frågan finns det bara ett svar: Vibeke Lind och Sticka efter gamla nordiska mönster.

Sorry, Debbie och Teva, ni är bra, men inte allra bäst.

I Vibekes bok finns tillräckligt med grundmönster för ett livs stickning, bilder på apcoola färöiska slynglar och har man bara tillräckligt med stickigt garn så är det bara att köra på.

Ingen skam i kroppen

Inte nog med att jag gamat böcker av snällisen H, jag har mage att blogga om dem också.

Scottish highland knits av Sarah Dallas och några till är som en Rowansk tweedfestival på matt papper. Mycket trivsam om man är lagd åt det hållet. Massor av grått i. Och jag tror alla plagg har uppläggningsvarv i avvikande färg och sånt är jag svag för. Själv lade jag till en konstig filt med ärmar i min Ravelry-kö: Cabled blanket coat.

Omslaget till Inspired Fair Isle knits av Fiona Ellis bedrar så in i bängen. Den röda halsduken ser ju riktigt trevlig och fin ut. Och normal. Men inuti är det mycket som gör ont. Jag får jätteont när jag ser finfin Fair Isle i grov bomull och i okänsliga färger. Köp inte osedd.

Charmed knits är ett måste för HP-fans av den sticknördiga sorten. Resten slipper.

Latviešu rakstainie cimdi / Mirdza Slava

Det här är den märkligaste stickbok jag äger. Jag berättade i somras hur jag fick tag i den. Nu har jag också läst den, det vill säga de sex sidor som den engelska sammanfattningen bestod av. Resten av boken består av 575 vantdiagram, varav 394 i färg. (Nej, jag har inte räknat dem, de är numrerade.)(Men jag skulle kunna ha räknat dem.)

För den nyfikna finns en försvarlig mängd av diagrammen på den här lettiska sajten: http://www.liis.lv/majtur/darbmac/raksti.htm.

Av sammanfattningen kommer jag ihåg så mycket att de översta raderna med vita fingervantar är brudgumsvantar. Jag kommer också ihåg en längre utläggning om gräsormssymboliken i åtminstone de tre översta vantarna.

Hursomhelst, efter en sådan diagramorgie måste jag ställa upp i Latvian mittens KAL. Jag startar dock inte idag, jag har en del okynnesstickning att göra först, en vecka eller så.

[Sajttips från Ingrid på Stickning.]

Stickverk / Birgitta Engardt

Här är en bok som slår ett slag för Kärleken till Garnet. I Stickverk får man mängder av porriga garnbilder och särskilt på Gotländskt Garn, men man får inte så mycket mer. Engardt har skrivit en stickbok som propagerar för raka stycken och enkla stickningar där känslan i garnet får råda. Och det funkar rätt bra, jag blir riktigt sugen på att kasta mig iväg till Hantverkargatan efter Töis, mera Töis till mig! Jag har också hittat en shrug/wrap/svephistoria som tilltalar mig mycket. Också gotländskt garn blir det till den, men från Ihre gård. Och så slår Engardt ett slag för Lillys garn, det från Sigters i Havdhem. Och visst, jag köper det också. Bra också att det längst bak visas hur man syr ihop slätstickat osynligt. Det gör även nybörjare gladare.

Om jag skulle säga nåt inte fullt så bra om Sagulins bok Sticka som jag skrev om förr, är det att hon i sitt teknikavsnitt visar ihopsömnad med efterstygn. Varför Nina, varför? Å andra sidan har hon snöre i sin bok. Ett plus.

Knitting in the old way / Priscilla A. Gibson-Roberts and Deborah Robson

Det här är en sådan där bok man läser. Och det är inte en njutning på något sätt. För detta är en hiskligt ful bok med billigt papper och otäcka bilder, vilket jag i och för sig visste när jag slog till. Det var bara bara texten jag ville åt. De otäcka bilderna består av skisser av olika typer av etniska tröjor, det är bara det att Gibson-Roberts ritat med ett barns tuschpenna och inte bemödat sig överhövan att få det likt. Så vi får se lustmord på Bohuströjor och Delsbotröjor och what not. Men kan man överse med det så får man det säkert trevligt. Jag får lov att återkomma när jag faktiskt läst de 312 faktaspäckade sidorna. Bokens idé är i alla fall att lära ut stickning som man gjorde förr, innan man behövde en steg-för-steg-instruktion för att producera ett plagg. Här handlar det om kroppsmått och passform och rörelsevidd och att välja plaggtyp och ärmisättning och räkna procent av kroppsvidden och neckline variations och gussets och så vidare.

Stitch 'n bitch crochet / Debbie Stoller

Stitch 'n bitch-böckerna är ett fenomen i stickvärlden. Glassiga, poppiga och billiga står de i allas bokhyllor. Klart att virkboken också måste stå där! I Happy hooker får man 40 beskrivningar och 90 sidor fyllig virkundervisning på Stollerskt manér. Jag har inte virkat mycket i min dag och absolut inte ett helt plagg, men här blir jag sugen på både det ena och det andra. En liten blågrön vårjacka kallad Prepster, Camilla Engmans små bedfellows och flera handväskor av alla sorter. Och blomhalsdukar. Julklappar coming up.

Sticka med Kaffe Fassett / Kaffe Fassett

Den här nya boken lade jag vantarna på igår i vårt personalbibliotek, så den blir instoppad här i stickboksveckan också.

Sticka med Kaffe Fassett utkommer samtidigt som en Fassett-utställning öppnar på Waldemarsudde. Boken är såklart oundgänglig för alla fans. Men jag är inte ett fan längre. Mitt intresse för Kaffe är ljumt. Men mitt intresse för stickböcker är stort. Men inte så stort för böcker med bara beskrivningar i. Fast stort när det kommer till stickat i färg. Men jag gillar stickböcker som man kan läsa. Den här boken är en beskrivningsbok som dubblerar som kaffebordsbok. Så jag är ambivalent.

Men jag hittar saker i den, det är inte det. Speciellt en tröja Rosalind som användes på scen i Som ni behagar 1999. Det är en grön och brun tunika som också innehåller fem nyanser lurex och som påminner om den där guldgula kungliga tröjan som finns i alla historiska böcker om stickning i Sverige. Jag hittar också flera finfina väskor och muddar och sånt. Och verkligt superfina randiga saker! Och mycket är stickat i sånt där underbart tweedigt från Rowan. (Också en orsak att titta i boken. Tweedgarn.)

Men det finns också minst två obegripligheter:

Som jag sa förekommer det mindre projekt än Fassetts vanliga tröjor/kappor/slipovrar i boken. Muddar, vantar, mössor, väskor och sånt. Klart attraktiva och stickbara saker. Kanske mer så än Fassetts tidskrävande projekt. I det finstilta står att Eva Wincent stått för "modell- och mönsterbeskrivningarna" till dessa. "Modellbeskrivningar" - vad är det? Är det alltså hon som designat dem? Det låter så i mina öron i alla fall. Men det var ett väldigt milt och diskret sätt att uttrycka det på. Och i så fall har hon även gjort en av de fina randiga tröjorna i boken.

Den andra obegripligheten är termen "färöstickning" som jag bara sett Wincent använda. Först var det i Sticka till busiga barn av Zoë Mellor (översatt av Wincent) där fraser som "en modern variant av den klassiska färöstickningen" förekommer. Och nu i den här boken också! "Färöstickning (Fair Isle) används vid mindre mönster som upprepas flera gånger."

Jag undrar: Hur kom Färöarna in i bilden? Varför har jag inte vetat att jag helst ägnar mig åt "Färöstickning"? För inte kan det väl vara någon bakfot inblandad? Typ som att det här är Färöarna och det här är Fair Isle?

Knitting rules! / Stephanie Pearl-McPhee

Detta måste vara The Harlots bästa hittills. Jag önskar så att jag vore den kanadensiska garnskökan, eller åtminstone kunde skriva som hon. Jag skulle också tycka att det var helt ok om hon var min kompis. Eller att jag får läsa hennes böcker. Det är inte så himla kinkigt.

I Knitting rules! levererar Pearl-McPhee en stor mängd 10-i-topp-listor och handgripliga sticktips. Och jag? Vad tycker jag om listor? Särskilt 10-i-topp-listor? Har Yarn Harlot skrivit boken till mig eller har påven en skojig mössa? Hon skriver om hur stickningen kan ta över ens liv och hur man förklarar det för icke-stickare, hur man låter garnet välla in i sitt hem och hur man förklarar det för familjen och besökarna, och sedan skriver hon om stickor, garn och tillbehör, provlappsmysteriet och mycket mer. Mössor, sockar, sjalar och tröjor får egna kapitel. Och det känns som om jag blir matad med nyheter. Det skulle till och med kunna vara så att jag skulle kunna tänka mig att sticka sockar efter detta. Men jag har inte riktigt läst det kapitlet än, så jag lovar inget.

One skein / Leigh Radford

Det vilar något desperat över den här boken. Jag borde anat det, men det gjorde jag inte. Idén är enkel, att ge beskrivningar till projekt som bara kräver ett nystan/en härva garn. Det är bistert, men det är inte så himla mycket man kan göra med så lite. Det syns så himla väl att garnet tog slut...

I One skein har Leigh Radford kämpat tappert och ger oss 30 beskrivningar till mer eller mindre fantasifulla grejer. Till exempel haklapp, lavendelpåse, skrubbsvamp, badrumsmatta, filtade skålar och prydnadsbakelser. Och så klart de lite mer vanliga benvärmarna, armvärmarna, de väääldigt korta och smala halsdukarna, ett linne (!), sockar, vantar, mössor och väskor. Bäst lyckas Radford med väskorna tycker jag. Den lilla peng jag gav för boken på Adlibris känns inte bortkastad ändå. Jag är inte alls främmande för att plocka fram One skein i november och svänga ihop ett par fem mojänger till bättre behövande, men intet ont anande släktingar. MWAHAHA.