Nu när Charles Ryder är ändrad och klar (jippi!) började jag på ett par muddar att sy fast kavelfrans på. Det är så fint med röda mönster.
Dessutom hittade jag en inspirationsbild på kameran, direkt från broderifröken Anna-Karins gömmor. Om jag någon gång skulle glömma varför det är ett lyft att gå till källan och titta på gamla saker som män haft på sig i gudsförgätna socknar.
Jag frågade KM när slipoversäsongen infaller egentligen. Jag fick ett svar jag inte ville höra: september. 1 september dessutom. [Förskräckt miff!]
Så jag har sytt nya sidsömmar och repat upp/sprättat bort alla kanter utom halsen. Nu får jag sticka nya samt hyfsa baksidan - och sedan borde det vara september.
Jo, det är så här, att Charles Ryder sitter som skit.
Mycket Plågsamt att tänka på för en Fair Isle-stickare med hybris. Usch och skämsigt och in i garderoben och ryyys.
Men så en tidig morgon vid 04-rycket (fråga inte) kom jag på hur jag skulle göra. En plan formerade sig. Och så kollade jag om det går. Det går.
The plan:
Stilstudien häromdagen visade KM iförd en oblockad Charles Ryder. 4:17 in i denna snutt från Brideshead revisited finns inspirationen.
Nu har jag också tvättat det hela i väldigt varmt vatten samt för första gången gjort något som Alice Starmore rekommenderar: klippa AV steekarna så att det bara är två (2) maskor kvar och sedan sy fast dem väldigt ordentligt två varv med 1-trådigt garn. Eller alltså, jag sparade hela tre maskor och sydde fast dem slarvigt med shetlandsgarn ett varv - men det är i alla fall den snyggaste baksida jag åstadkommit någon gång.
Efter några ostörda sticktimmar är själva Fair Isle-delen av den lätt störda slipovern Charles Ryder färdig. Nu tar jag hem den för att klippa steekar och sticka kanter under kontrollerade former.
Såhär långt i mitt stickande vet jag vilka shetlandsgarner jag tycker om: Jamieson's shetland spindrift. BC garn något mindre. Orsaken är helt enkelt att spindrift är fluffigare och fyller ut mer. Det tycker jag om. BC garns variant är inte lika tvättad, i alla fall tror jag att det är det som gör effekten.
En riktig semester inkluderar 14 dagar i en gudsförgäten landsända. I år befinner vi oss på solens och vindarnas ö i ännu ett topp-fem-hus. Årets veranda har kvällssol och lämpar sig även annars väl för svalspaning och stickning på Charles Ryder.
Trots flitigt stickande på slipovern har jag fortfarande den sista bården kvar (och ett antal ångestfaktorer som uppstår när jag konstruerat steekarna själv: 1) ska slipovern passa överhuvudtaget? 2) ja, räcker inte det som ångestfaktor?)
Dessutom har jag tagit med en liten bonus. I vintras när vi var på toppenutställningen Craftwerk 2.0 fick min unge inspiration i museishopen och vem är då jag att säga nej till ett uppkäftigt broderi? Klart grabben ska ha en korsstygnsbonad från Fuldesign.
Lördagen kom med blåst och regn = Sjöhistoriska museets supertrevliga café blev WWKIPD-arena 2010. Helen har bloggat. Gunilla också.
Själv tog jag bara bilder på mitt knä.
