Post-OS-syndromet
Liksom Sigrid lider jag av att Knitting Olympics är över. När jag fick se min guldmedalj fällde jag en liten tår av rörelse över den välsignade människan som suttit och photoshoppat det hela. Vilken rolig människa. Den är så fin. Och jag är så bra. Men vad ska jag göra nu?
Det frenetiska stickandet upphörde bara sådär. Jag kunde i och för sig sticka vidare på något annat, men nu värker det överallt så att jag helst bara vill ligga på rygg på golvet med benen upp.
I vanliga fall när jag stickar nåt brukar det bli både två eller tolv inlägg här om projektet. Det hade jag ju inte tid med med Tweedie. Men det var en del jag tänkte på när jag stickade som jag i vanliga fall hade bloggat om. Här är snabbreprisen.
För det första. Scenen är ett skumt upplyst hotellrum på Tenerife. Galna stickmamman har enkom betalat hotellets depositionsavgift för fjärrkontroll till TV:n, bara för OS-invigningens skull. Galna stickmamman trodde att det behövdes för att komma i rätt OS-stickarstämning. Det visar sig att Galna stickmamman inte alls är galen utan verkligen känner en stark samhörighet med de andra 4000 när det hela började och beskrivning och garn halades fram.
Sedan stickade den utomordentligt bisarra kvinnan från Sverige vidare vid poolkanten på golfresorten. "Nyheten" att stickning är hippt hade ej nått golfresorten, kan rapporteras. (Här är det något oklart vad den utomordentligt bisarra kvinnan från Sverige gjorde på en golfresort. Ingen kan svara på det. Men jag skulle verkligen vilja kontra med att under en veckas vistelse skådades sammanlagt en (1) golfbag. (Och han var britt. Och hans fru hade högklackat till bikinin.))
På kvällarna blev det mera stickning, nu framför Eurosports sändningar av Luce och Shorttrack. Jag kan fortfarande inte översätta Luce. Men det är ohyggligt ointressant och gör sig bra till stickning.
Lite mer om Tweedie.
Kitet hade jag köpt på Sommerfuglen i Köpenhamn. Hanne Falkenberg har väldigt fina plastboxar med väldigt fina runda garnnystan i, men dj-ulen vad de runda bollarna är svårbemästrade inuti. Det är fysiskt omöjligt för mig att inte få ut halva innernystanet när jag ska börja. Vilket kan vara OK om man inte stickar under tidspress. Och inte alla tre färger måste vara igång hela tiden.
Ärmarna stickar man uppifrån och ned, med ärmkulle och allt. Syftet är väl att kunna avpassa ärmlängden. Men före blockning var ärmarna för korta och nu är de för långa. (Kanske skulle jag inte dragit så håårt?)
Om man är en perfekt storlek som är samma storlek överallt sitter förmodligen Tweedie som en smäck. Plagget innefattar ökningar efter ärmhålen så att skuldrorna säkert ska få plats. [Am I impressed?] På mig – ja, trots förlängning och förbättringar i form av L nedtill och M upptill – verkar det som att jag antingen får vänta tills det blir modernt med Lili och Sussie-looken igen eller så får jag bodybuilda upp mig. Eller – och det här säger jag hoppfullt – så får jag ta fram strykjärnet och medelst våld ”lightly steamblock into shape”! Det kaan vara så att det är de dekorativa kedjemaskorna som deformerar hela ärmpaketet. Jag tror jag tar och plattar till de små suckersarna.
Det är inte över förrän den feta tanten sjungit.
