Stickigt

Omsättning

De sista varven på färösjalen gick snabbt som blixten. Den bruna lilla högen jag under stor möda stickat ihop tänker jag inte ta någon bild på förrän blockningsundret har skett dock. För det var värst vad liiiiten sjalen blev. Sånt som händer när man inte kan läsa beskrivning ordentligt.

I kvällens avslutnings- och fotbollsyra (Ryssland- Holland) vevade jag färdigt de virkade vantarna som varit mitt tunnelbanehandarbete på sistone. Ah, vad nöjd jag är! De är virkade! De är glada! De är olika stora! Blockningsunder någon?

Och så startade jag två mindless stickningar, för sådana ska man också ha: midsommar firades på sedvanligt vis med de fyra oundgängliga s:en: sol, sill, sn-ps och stickning. I år gifte sig mina nya Harmonystickor med en härva Strand på ett trevligt och självklart sätt.

Och mini-E bör ju få nåt hemkört från moster även i år.

Vantar på G

Såhär ungefär blir de virkade Skånevantarna när jag tänkt till lite. Frågan är nu om jag ska ha ett plus eller inte på tummen. Less is more - eller inte?

Forntiden revisited

En gång i urtiden (1998 förmodligen) virkade jag ett par vantar ur boken Tid att virka av Maria Gullberg. Virkning är inte mitt förstahandshandarbete, men när den boken kom ut kunde jag ju inte bärga mig riktigt. Men eftersom det här var på den tiden jag inte köpte garn till mina projekt består de annars apsnygga vantarna Skåne av grönt garn i tre olika nyanser. Mindre snyggt.  Vad värre är - eftersom de tog så lång tid att virka och de sitter så bra med fingervantar under, använder jag dem rätt flitigt.

Kanske det kunde vara dags att virka ett par som har samma färg hela tiden? Nu, typ? Jag lär ju inte nålbinda någon gång snart, så jag tog det trevliga fuchsiafärgade från Ullcentrum och satte igång. Plustecknen denna gång blir i orange, lime och ...rött? ...turkost? Jag är inte säker ännu. Men de blir få.

FO

Knodden ville inte ha en venlig drage, utan en farlig. Det är himla svårt att få en virkad picotrad med tänder att se farlig ut. Men om man böjer sig ned och håller vingarna i en viss vinkel och fantiserar lite, så kanske?

Få se om den duger när han vaknar.

Min son har börjat intressera sig för musik också. Kjaftvejk närmare bestämt. Det kan i och för sig bero på att hushållet har ungefär en eller kanske tre musikfilmer att erbjuda och en är Minimum Maximum. Så nu vill han ha en svart Kjaftvejk-tröja. Pappan tycker att det vore coolt med texten Halb Wesen på framsidan och Halb Ding på baksidan. Grabben föredrar texten Man Machine "och så ett jött stjeck".

Tillägg: Den här posten har för länge sen urartat till värsta jämra tyskalektionen. Påminn mig att ge KM mitt lösenord till Typepad. Detta kan inte få fortgå.

Mera rosa

Idag har jag för första gången sedan bloggen började i augusti 2004 stickat för att ha något att visa upp här. Det var en underlig känsla. I alla fall tröttnade jag när tummen började krångla för mig. Jag har placerat en lusrand helt otaktiskt och måste börja varvet på fel ställe känns det som, för att mönstret ska stämma alltså. så jag bestämmer att en oklar råsa vante också går att visa upp.

Och jag vet inte - men visst blev den bättre än vad jag såg i min inre syn häromveckan? Jag tror att man slipper äta godis om man har dom på sig. Hurra för Visjös färgskala! Dova skogsfärger - inte jag! Köp Visjö här.

Ni djupa V-människor som väntar på något slags framsteg från min sida: det kommer. Jag blev så himla tillbakalutad när Mia inte skulle börja förrän den 1 april och någon annan inte skulle få sitt garn förrän ännu senare. Det känns lugnt. Nu har jag garn. Jag har börjat en life size-swatch i själva verket. På den ljusgrå mudden som jag sen ska repa upp testar jag nu mönstret i full skala. Säkert har jag stickat 5-6 varv eller så. Inte mycket att se.

För övrigt tar sig min längtan efter en annan årstid bisarra uttryck. Andra kanske spenderar tid i solen eller läser frökataloger, vad vet jag? (Äh, vänta, det är redan förkultivering nu va?) Själv skapar jag en sidoblogg för något som det dröjer tre månader till. Stickning och sport. Stickning och sport.

Sticklördag

Nu känner jag mig som en sån där Trasselperson. Jag har stickat på en lördag. Med barnvakt och allt. Det var lite mindre hektiskt hos Marias garn denna gång. Bara fullt, inte proppfullt alltså. Jag stickade benet på Wittgenstein och åstadkom fem varv. (Bra Marika, bra!) Ännu en gång kan man konstatera vilka trevliga människor stickare är. Och vad många det finns som man aldrig träffat förr. :)

Min fina start på djupa V-slipovern kommer att repas upp. Det var absolut dumt tänkt av mig att tro att jag skulle kunna hoppa över grafitgrå i mitt färgval. Och dessutom jättedumt att tro att det lilla plagget inte blir absolut snyggast med mörka kanter. Så jag fick lov att köpa lite grafitgrått 2-trådigt av Maria. Jag ska börja om - nu i den upplyftande färgkombon grafitgrå - ljusgrå. Kanske kanske att jag till och med swatchar.

Men först ska jag fippla vidare på en akut idé som uppstod i duschen i veckan. Jag bara måste göra vantar till min nya polokrage. Vantarna är inte samma färger, bara samma hysteriska färgschema. Rött och rosa och lime. Först virkigt, sedan stickigt. På det rosa kommer lusar i rött och lime.

Uppdatering

Två timmar för mig själv. Stickschäslongen? Ack nej.

Datorn så klart. Uppdateringsneurosen sätter in redan efter några dagar. Men nu så! Nya bilder i FO:s 2005 är den lilla virkade nallen till Anna, silverhalsbandet till syster Yster och faktiskt 2 stycken Blå skimmer-muddar (detta om jag hade kommit ihåg att fota dem när de blev två och monterade).

När julledigheten satte in började jag raskt med nya saker: provlapp i Atacama som tål att funderas på, och så sjalen Hjärtehemligt som Marianne hittat på och Liisa meckat med. Något håglöst tog jag mina sorgsna Gustav-härvor jag bytt till mig i somras och satte igång. Eller håglöst förresten, låt mig säga att förhållandena var optimala: julstöket klart, barnet sov, månen lyste och det usla på TV kunde bytas ut mot något särskilt lämpligt avsnitt av Pride & prejudice. Det enda håglösa var väl just Gustav. Självklart gick stickningen strålande! Efter några tidigare kvällars harvande i outhärdligt mjukt alpacka som halkar hit och dit och är tråkigt att sticka i (och resårhalsduk är ju ingen höjdare direkt) var ju detta nästan gratis och ja, aningens svampiga ullgarn som balsam för händerna. Addi hjärta Gustav. Ja, så är det. Stegla mig, tortera mig, ta min choklad och kittla mig mellan tårna. Men jag gillar Gustav bättre än Atacama alpacka.

Two down

Det tar sig. Två av mina små altruistiska projekt är färdiga. Här till höger ses ledvärmarvantar (- de är på väg nu Micke!) och i fotoalbumet finns mammas redan levererade Kiri. Man vet ju aldrig när man behöver en piffig spetssjal i juletid. Oftare än efter jul i alla fall.

Nu när jag har både lejongult och mörkrött Alpaca väntar Gryffindorhalsduken tänkte jag - om det inte var så att min son fattat kärlek till Line Weggers gosedjursbok jag impulsköpte häromsistens. Jag gillar naesehornet bäst, men i ungens värld finns bara den eventyrlige dragen. Och vem är jag att opponera mig? Jag trodde absolut han var för stor för dragar. Tyvärr för stor för den finfina boken Tina tipsat om i alla fall. Fast om man tvingar på honom en stickad robot...?