En studie i skräck

Ett nytt stickår. Ack, så löftesrikt.

Dags för nya stickningar och löften som ska infrias. Fair Isle 2005 ska nu bli av. (Daterat projektnamn bara – mental anteckning: måste byta namn. ”Wittgenstein” ligger bra till.)

En sen morgon 1 januari: nådde fram till stickorna först till Ivanhoe (bilden grynig pga snöväder) eller motsvarande. Det kan ha varit den dubbade HP1 (en av mina bästa julklappar någonsin till avkomman) (minnet suddigt). Är dock tapper. Tunna stickor, djävulska handritade diagram. Alla färger på. Började med corrugated rib – mitt expertområde känt från Rosedale. Utvecklade snabbt blomkålspekfinger. Tydligen en vanlig åkomma vid mönsterstickning på korta rundstickor.

Fyra dygn senare: en provtub. En enorm provtub. Första snutten är med stickor 3,25. Andra snutten 2,5. Jag skulle gärna använt 3,25 och haft en stickfasthet på 29 m per 10 cm – det är väl helt OK?

Men då träder mitt bokstavstrogna jag in. Ann Feitelson är en sträng j-el (vem är hon ejenklen – ordförande i de rättrådiga FI-stickarnas polisiära organ?) och påbjuder exakt det maskantal som går åt till ett jämnt antal mönsterrapporter. Det bokstavstrogna jaget har valt mönsterrapporter som är 36 m breda. (Det bokstavstrogna jaget blir surt men vill inte byta ut dem mot några andra jämra beiga bårder. Aldrig. Detta trots att hon i ena näven har en stödartikel författad av Meg Swansen hur man lämpligen gör i sidorna vid sådana tillfällen.) Det bokstavstrogna jaget inser att det krävs 360 maskor J&S jumperweight för att komma ner i en schysst tröjomkrets.

Stickor 2,5 ger 35 m per 10 cm. Tur att KM inte är biffig.
Det bokstavstrogna jaget inser vad ödet Ann Feitelson har bestämt och beställer nya Addi i rätta dimensioner. Ska man sticka i åratal ska det vara bra stickor.

Fortsättning följer.