Stickigt

Slutrapport Comfort cardigan

Ravellenics borde offentliggöras med en varningstext: Don't try this at home.

Eller i alla fall inte om du har ett dagjobb. Och om du är kvällstrött.

Min sticktid äger i princip rum på helgerna, så också under OS. Jag lade upp till Comfort cardigan under OS-invigningen. Efter 10 dagar hade jag hunnit vad jag tror var 40% av det hela. Lite för lite på det hela taget. Båda de tjorviga ärmarna var klara, alla trådar fästa. Så åkte jag på stickläger. Där gick jag kurser i helt andra saker och stickade däremellan på kofteländet. Nästsista dagen kollade jag upp när deadline egentligen var - då visade det sig att midnatt moskvatid är kl. 21 svensk tid. Mer elände. Tre timmar minus.

Sista söndagen hade jag kanske 15 cm resår att sticka, fickfoder och knappar att sy fast. Jag hade flera flera ostörda sticktimmar, väntetid på flygplatsen m.m. och det flöt fint på. Kanske att jag svarade enstavigt på tilltal när mitt ressällskap artigt försökte konversera. Det vet jag inget om. När mitt plan från Umeå landade på Bromma 18:30 var det hursomhelst bara två varv kvar att sticka. Kanske skulle jag lyckas ändå?

Nej, nej, nej. Det tog helt osannolikt lång tid att sy fast fickfodren fint. Och äta middag skulle jag också. När jag vågade se efter vad klockan var fanns bara 8 minuter kvar att sy i knappar på. Jag var rökt.

Men envis är jag ändå, efter två timmar till satt de 10 röda knapparna på plats. Två timmar efter deadline.

Jag visste att det skulle hända och ändå har jag mage att whinea. Ömma punkter mellan skulderbladen - check. Ilningar i händerna - check. Ära - noll.

Citius, altius, fortius - the 2014 version

På det tionde året som bloggare tycker jag att det är lagom att haka på ett event vart fjärde år eller så. Typ till OS.
Vinter-OS.

När Yarn Harlot kallade till Knitting Olympics 2006 var jag på till max och kammade hem guldmedalj för en Tweedie på ren vilja. (Själva det rosa plagget ligger oanvänt högst upp i en garderob, men det är en helt annan historia.)

2010 låg mina ambitioner åt ett annat håll. Smått och pilligt skulle det vara. Ravelry hade också slagit igenom och glada stickare med mycket fritid hade tänkt ut en mängd olika grenar att tävla i. Jag gick lös på ett par spedetröjsmuddar i tunt svart ullgarn. Efter ett par dagar bröt jag benet och stickade vidare på sjukhus, allt medan medaljerna regnade över svenska skidåkare. Ja, det var tider.

I år tänkte jag utmana ödet med att försöka mig på ett fullstort plagg igen. Ödet kan drabba mig i form av, ja, nacke, axlar, rygg som tycker att det här är en riktigt usel idé. Projektet i the Ravellenic Games 2014 är en Comfort cardigan av Veera Välimäki. Jag har ett garn. Jag har swatchat. Gauge har jag inte, tackar som frågar. Idag köpte jag 10 nya röda knappar.

Dags att tända elden och lägga upp.