Igår sydde jag i knappar i min splitternya kofta i garn från stashen. Jag började sticka utan att räkna så väldigt mycket, det passar mig i vissa lägen. För att ha koll på garnåtgången stickade jag kanterna samtidigt som bålen och räknade kallt med att inte montera någonting. Det funkade fint. Jag fäste sammanlagt sex trådar och sydde ingenting.
Hela alltet sticks rejält, förutom att den redan är varm som en kamin. Jag gläder mig åt att få använda den i det väder vi har nu.
Jag har gett mig på Hönsestrik. Det var så klart bara en tidsfråga. Hela våren under hemarbetet hade jag en hög garn framme som jag tyckte kunde fungera. Anna Bauer bjöd på inspirationen och sommaren på tiden.
Hela projektet var rätt skrymmande eftersom Allt Garn Behövde Ligga Framme Hela Tiden och alltså var det det här jag stickade på under hösten också. Julledigheten bjöd på mera tid och nu ligger det en wrap/cowl där och torkar. Den är galen. Den har gröna giraffer. Shetlandsgarnet i färgen Sorbet tog slut.
Strumpfabriken i Slite bjöd på ett rätt stickigt men härligt impulsköp en helg förra året. Jag återanvänder ett av mina favoritdiagram från tidigt 1990-tal och svänger ihop en halssnodd. Den här får följa med på fika och utflykt.
Länge trodde jag att jag skulle sticka något väldigt klassiskt estniskt av den här vansinnigt tunna men starkt ursprungliga garnkvaliteten. Riktigt så blev det inte, men inte så långt ifrån. Det blir en Laminaria av Elizabeth Freeman. Just det här diagrammet kräver sin koncentration, i alla fall i mitt huvud, så mer än så här blev det inte i somras.
Till slut började jag bara. Garnet från Fjällbete hade legat till sig alldeles för många år och genererat alldeles för många provlappar. 6 hg kan inte bli vad som helst, så jag lade upp till ännu en klänningskofta utan alltför många räkningsövningar innan.
Och kolla här då! Tvåändsstickning pågår. Min elitistiska utbildning i ämnet fungerar fortfarande. Startsträckan var kort och halvvantar ska det bli.
